FB- STATUS 13/4 2011 kl 21:33
"Med vetskapen om en bättre framtid, och att jag är trodd, älskad, och förstådd av dem som jag bryr mig om, kan jag nu gå vidare med ett lite lättare hjärta! Och istället för att se tillbaka på dem år som gått förlorade, så ska jag (med lite hjälp) finna mig själv igen, och kämpa för en så bra framtid som bara är fysiskt möjligt. "TRON på LIVET", och på att allt sker av en mening är enda vägen framåt..."
/Kajsa...
... Ja, så slutar, eller börjar ett kapitel i mitt liv. Vad det blir för en början, eller hur slutet kommer se ut, är fortfarande svårt att säga. Men med slutet menar jag såklart början på en ny era, en ny tidsepok- eller låt oss säga en NY start i mitt liv!
Det har varit en lång kamp, en utrdagen kamp, som ibland har känts både hopplös och tragisk, men samtidigt hoppfull och glädjerik. Jag har kämpat mot hälsan och min kropp sedan jag var född, och är det en sak jag med säkerhet vet, så är det att jag skulle inte vara här idag om inte det vore för att jag är just den jag är. Inte alla hade bitit ihop i sina allra mörkaste stunder, med bara en liten gnutta hopp och tro kvar på att allt sker till det bästa...
Men det är just det "mantrat "som blivit mitt livsverk, min fasta grund att stå på!
"Allt sker av en mening, och det sker när det är meningen, och gud/universum ger dig inte mer än du klarar av". Så nåstans där inom mig visste jag ändå, att om jag nu var ämnad till att ta mig an denna långa kamp, så måste nån "där uppe" ändå tro på mig. Nån har satt sin tro till mig, och är helt säker på att jag kommer klara vad än jag tar för mig, eller vilka stormar jag än hamnar i. Och bara vetskapen om att nån där uppe tror så starkt på mig, gjorde att jag även i dem svåraste stunderna, kunde skönja ett litet, litet ljus, och veta att andra sidan fanns visst där borta, om jag bara höll ut genom smärtan och mörkret.
Det är svårt att förklara hur stark man blir av att bita ihop från det man är liten, tills nu, och antagligen kommer göra resten av livet också. Men jag vet om det, och jag vet att jag egentligen är ganska lyckligt lottad som inte bara fått uppleva allt jag varit med om, utan också att jag tack vare alla dessa höga hinder funnit en empati och styrka som inte många har. För saken är ändå den, att du kan ALDRIG känna vad en annan människa känner, eller ens säga att du förstår, om inte du själv suttit där i mörkret ensam och sagt till dig själv "att nu går det inte längre, jag klarar inte mer..."
Och då pratar jag om ÄKTA empati- den sorts empati som "föds från en gemensam upplevelse av samma eller likadan styrka". Ja, du kanske känner empati för att du själv varit sjuk nån gång, men har du inte haft just cancer eller smärta, så kan du aldrig känna exakt vad den människan känner. Det kan bara dem människor som delar just den erfarenheten...
Däremot är det viktigt att åtminstone försöka visa sin förståelse, och det är något inte många har så lätt för. Att säga orden "jag förstår dig"- det är lätt, men att sen finnas där när det verkligen krisar, är en helt annan sak. Oftast går vi tyvärr tillbaka till oss själv, och säger något liknande som: "Ja, jag vet hur du har det, men jag har det värre ska du veta..."
Och det är något jag försökt jobba på under hela mitt liv. Att bara lyssna, utan att lägga in allt för mycket av mina egna erfarenheter i diskussionen, och att låta den som gett mig sitt förtroende, få tala, om just det som den för tillfället uppfattar som svårt! (Om ni förstår hur jag menar =). Att bara lyssna, även om du själv kanske t.om varit med om samma sak.
Men det vill man inte just då höra, utan oftast räcker det med att man lyssnar och finns där, och resten kan man behålla för sig själv...
Du vet ju ändå sanningen om ditt eget liv, och dina erfarenheter, och dem kan ingen ta ifrån dig, och dem behöver inte bekräftas av någon annan människa än dig själv...
Men jag vet en sak. Och det är att utan min familj, speciellt min mamma som alltid stått vid min sida, och trott på mig, och även resten av min familj, och mest av allt Andreas och Annie, så hade jag gett upp...
Det svåra var inte att ta sig igenom smärtan... Det svåra var att ta sig igenom oförståelsen och bristen på empati från människor runt omkring mig. Smärtan kunde/kan jag hantera, likaså utbrändheten och besvikelserna. Men att inte bli trodd, och samtidigt ha så ont, det var svårast av allt! En äldre människa hyser man inga tvivel om, att han/hon har ont. Du förstår, och du gör vad du kan för dem.
Men...Visserligen kvittar allt det där nu. Jag har fått min bekräftelse, min upprättelse, och nu räcker det med att JAG själv vet att jag är sjuk, att jag har rätt att ta saker i min egen takt, och att jag har all rätt att få vara ARG och besviken på min situation ibland! Ingen kan säga att jag ska bita ihop. Eller att jag måste acceptera detta som hänt mig förrän jag är redo själv, utan jag kommer ta detta i min egen takt.
Och...
...Jag har blivit så stark i just den övertygelsen, att det nu kvittar fullständigt vad andra människor tycker eller tänker. För om inte jag bryr mig om deras insinuationer eller åsikter så kan dem heller inte påverka mig på något vis! Jag är inte längre den som låter folk trampa på mig, och blir ledsen om jag blir ifrågasatt, utan jag har blivit stark och ärlig, och kommer hugga tillbaka från och med nu om någon har något nedvärderande att säga om mig eller hur jag lever mitt liv med MIN familj! Dumma kommentarer får man alltid lära sig leva med, en del männsikor vet bara inte bättre (tragiskt nog), eller så vill dem helt enkelt inte förstå, eller så är dem bara ute efter lite dramatik.
Men man får välja sina strider tycker jag. Och jag slänger inte ur mig dumma och ogenomtänkta kommentarer till människor i onödan, utan jag undviker gärna bråk och konflikter för jag anser inte att det är värt att lägga ner nån energi på det! Men däremot kan jag nu känna mig stolt och stark i den övertygelsen att jag säger och gör vad som är rätt för just mig- JUST nu!
"Hellre att man är lite lagom hela tiden,
än att man går från A-Ö och från högt till lågt hela tiden..."
Om ni förstår vad jag menar... ;))
...Och... Som jag började inlägget...
...Jag vet inte om detta är början på ett kapitel, eller slutet på en era...?
Men jag vet, att jag nu åtminstone kan pusta ut och ta dagarna som dem kommer, utan att känna att det alltid måste vara ett stort skrämmande slagfält jag vistas på... =)
Jag lever... Och så länge jag lever och andas, så finns det alltid hopp om en trygg, kärleksfull och lycklig framtid...
//Kajsa 13/4 2011 22:34
"Tillsammans klarar vi allt..."
