Mitt mirakel...!

Uj,uj,uj, Vaknade med jordens migrän imorse...! Men så är det när man är kvinna och styrs av hormoner!

Annie däremot var glad som en lärka, så det piggade i sin tur upp mig =)!

Utan henne vet jag inte vad jag skulle ta mig till.

Det är ju för henne jag går upp på morgonen, för henne som jag sitter timmar och åter timmar på golvet och leker, trots att kroppen smärtar ända in i märgen. Men jag gör det ju inte bara för att jag älskar henne gränslöst, utan mer för att det även piggar upp mig, och jag får annat att tänka på. Självfallet har jag mediciner jag tar varje dag, men dem tar bara udden av smärtan. Men att då titta på annie, och se vilket mirakel vi skapat är en ren energigivare.

Att min kropp klarade bära henne i NÄSTAN 10 månader (37 veckor för att vara exakt), är idag ofattbart för mig. ¨

Men gud vilken resa det var! Och folk frågar mig fortfarande hur jag orkade, men jag säger bara att det var alldeles UNDERBART att få ha ett litet barn i magen, som sov ibland, och sparkade vilt i nästa stund! Och att ha en slang i njuren var inga som helst problem, snarare tvärtom, jag slapp ju springa upp på toa om nätterna som alla andra gravida kvinnor gör =D!

Visst ska jag inte sticka under bordet med att ambulansfärderna var och varannan vecka till karlstad, då det blev stopp i slangen, inte var så roliga. Smärtan när njuren svällde upp till en handboll är OBESKRIVBAR, den var värre än allt annat jag tidigare varit med om. Just därför att inget hjälpte, det kändes som att ha ett spjut instucket i sidan, som ingen lyckades få ut! Visst fick jag morfin mot smärtan, men det enda som egentligen hjälpte var att antingen byta slangen, eller att dem sköljde den så det blev passage i den igen. Sen var jag ju tvungen att varje vecka åka in till Vårdcentralen för byte av kompresser, vilket heller inte var så roligt, men jag hade en underbar sköterska som heter Leila, som jag lärde känna mycket väl under dessa 5 månader som jag gick hos henne varje vecka =)! Omtänksammare sköterska får man leta jorden runt efter!

Men jag gick runt här hemma med min lilla slang i ryggen, och mest väntade på att dagen med stort D skulle komma. Allt låter så lätt när man skriver det så här, men det var det inte egentligen. Men man glömmer fort det svåra och smärtsamma, och minns bara dem bra stunderna. Det är nog tur, annars skulle jag ALDRIG mer gå igenom det igen. Jag vill åtminstone ha ETT enda barn till, ett syskon tilll annie, så att hon alltid har nån som följer henne på livets ibland tuffa väg! Men det beror på vad läkarna säger, för är det diekt farligt, då utsätter jag mig inte för det igen. Annie behöver ju sin mamma, och hon är det viktigaste av ALLT! Men en sak vet jag... Jag kommer INTE åka in i Arvika en ENDA gång till när det gäller njuren. Inte efter den fruktansärda chocken dem gav mig när jag kom in på natten i 20:e veckan och dem vägrade tala om vad som var fel, körde upp mig till ultraljudet, och sen bara sa att dem var tvungna att sticka mig i sidan... Jag frågade gång på gång om det hade med min enda njure at göra, men dem sa bara att dem var tvungna att sticka omedelbart! Jag bönade och bad genom tårarna att dem skulle köra mig till Karlstad där dem annars har hand om mig, och där njurspecialisterna finns, men dem vägrade- dem kunde minsann dem också! Detta slutade med att jag till slut fick skrika om och om igen på hjälp, då hon varken gav mig smärtlindring eller bedövning, och det gjorde så ont så jag trodde jag skulle svimma. Andreas var totalkt likblek i ansiktet minns jag. Inte nog med att hon så gott som misshandlade hans sambo, utan hon riskerade även hans ofödda barns liv genom att stick mig i sidan på det viset. Kvinnan var från Estland, och finns nu tyvärr inte kvar, utan har flyttat hem igen, vilket är synd, för jag hade velat ställa henne mot väggen och fråga henne varför hon inte slutade när jag skrek och gråt och sa att jag ville vidare till Karlstad! När jag sen till slut fick komma till karlstad så hade hon inte bara stuckit på helt fel ställe, utan hon hade även skadat njuren så illa, så det enda som kom ut när jag skulle försöka kissa, var rent blod. Dem var alldeles förskräckta i karlstad, och sa till mig att jag ALDRIG mer fick åka in i arvika när det gäller min enda kvarvarande njure! T.om dem i Karlstad var riktigt rädda, så då kan ni tänka er vad rädda JAG och Andreas var! Det blev värsta pådraget, och jag tror att jag ett tag hade så mycket som 8 läkare och sköterskor inne på rummet. Men, dem lyckades rädda njuren innan urinen gick ut i blodet, och på så vis räddade dem inte bara mig, utan även Annie!

Så ni kanske förstår att för mig är Annie verkligen ett mirakel, för den natten hade jag änglavakt, hade dem väntat bara en timme till så hade både Annie och jag blivit förgiftade, men vi klarade oss. Och idag är Annie den mest friska tjej jag känner till =)! Hon har knappt haft en förkylning ens.

Tänk att allt det som hon fick utstå i min,mage, inte skadade henne på något vis alls =)! DET ÄR ETT MIRAKEL! Det var 9 tuffa månader, men vi tog oss igenom dem, och den 22:a juli 2009 så såg hon dagens ljus, och sen dess har vi levt i en dröm =)! Drömmen om att få bli mamma har alltid stått högst upp på min lista, och jag tackar gud varje dag att allt till slut gick bra =)! Hon är, och kommer alltid vara min absolut högst skattade ägodel, och jag skulle gladeligen hoppa in i elden och framför tåget för hennes skull. För som förälder finns det inget man är mer rädd  för än att något ska hända barnen. Den rädslan är obeskrivbar, men man gör sitt bästa genom barnets liv, och oftast kommer han/hon ut på andra sidan med kanske bara ett blåmärke eller två att visa upp...!

Och jag vet att Annie och jag kommer att klara oss alldeles utmärkt! Och även om jag jag har ont om dagarna, så kommer det aldrig få påverka hennes liv, och jag kommer alltid sätta hennes bästa först, för det är ju kärleken till henne som blåser liv i mig och får mig att se en möjlighet i varje dag vi får tillsammans, Annie & jag =)!

-----------------------------------------------------

Min Annie-

Du är min sol, mitt liv, min kärlek, min ängel -

MITT MIRAKEL!

Tack gode gud, för att jag fick äran att låna denna ängel av dig, och följa hennes resa genom livet!

Min älskade Annie!

----------------------------------------------------------

Föräldrafördomar...

Föräldraregler, Föräldransvar, Föräldra-ALLT!

Jag tror inte det finns ett enda ämne som diskuteras mer än just föräldraskap!

Vem gör vad, varför gör dem det, hur gör dem det, och den stora frågan... Skulle DU göra så...?

Folk har så många åsikter om föräldraskap, och jag har märkt att dem människor som inte ens har barn, har väldigt starka åsikter om hur man ska ta hand om sitt barn, bara för att sen inse att det inte alls var en dans på rosor. Så var det i alla fall för mig, jag insåg att alla har olika situationer och alla har olika levnadssätt OCH- alla har rätt att vara mamma och pappa på sitt eget vis, så länge inte barnet far illa såklart!

Den mamman som skriker till sitt barn lite för högt i affären kanske faktiskt har en fruktansvärd migrän, eller som jag, svår smärta (dock tror inte jag på att skrika åt ett barn, men jag bryr mig inte om ifall andra som gör det, det är deras val) -eller så har hon bitit ihop i flera timmar och försökt gång på gång att lugna barnets vilda beteende, men inte lyckats och tillslut tar tålamodet slut och orken är borta!

Men det är en situation enbart mellan henne och hennes barn, eller mellan pappan och hans barn! Inget andra ska lägga sig i, OM inte det går över gränsen såklart, då skulle jag rycka in DIREKT! Det värsta jag vet är när barn blir illa behandlade av en vuxen människa som ska veta bättre!

Men det diskuteras alldeles för mycket om vad som är rätt och fel när det kommer till föräldraskap! Som t.ex det eviga "sockersnacket"! När ger man? Ska man ge? Eller ska man låta bli helt? Jag säger bara en enda sak om detta- DET ÄR UPP TILL varje enskild förälder! Om så ett barn får godis VARJE dag, så är det ju upp till DET barnets föräldrar,! Varför måste man vara så engagerad i vad alla andra gör, istället för att bara inse att vi alla är olika, med olika värderingar och olika åsikter!

Jag kan ärligt säga att jag ger Annie godis ibland, just därför att när hon är som mest trotsig och man står där i kassan på konsum och hon bara skriker och ska ner och springa runt och riva ner halva affären, så tycker inte jag det är jordens undergång om jag då ger henne en liten chokladbit som håller henne sysselsatt tills vi handlat färdigt! Herregud, det är ju inte arsenik jag ger henne heller! Även om en del kanske tycker det är precis lika illa med en chokladbit! Men vet ni vad, DET ÄR OK för mig! Dem får uppfostra sina barn utan en enda godisbit hela uppväxten om dem önskar det, det struntar jag totalt i! För varför lägga ner energi på att ha fördomar om andra föräldrars sätt med sina barn? Oftast vet vi ju inte bakgrunden till varför en förälder gör som dem gör. Som för mig. Jag har ont VARJE dag, men jag tar mig igenom dagarna med Annie, och om jag då nån gång ger henne en godisbit när vi är nånstans, så är det enbart en liten muta för att ta mig igenom den uppgift jag håller på med samtidigt som kroppen smärtar och jag är stressad till max! Oftast får hon ju dem där smoothisarna som hon tycker är så goda, men ibland får hon en godisbit, och det är OK! Därför att JAG som mamma till Annie säger det! Sen vad mamman till barnet i kassan bredvid gör eller inte gör, det är HENNES val, och det bryr inte jag mig om!

Sen har vi detta med att spänna fast eller låta barnet gå själv och hålla handen...

 Häromdagen när jag gick på stan med mamma så frågade hon mig varför man inte använder selar nu för tiden när man går på stan där det kommer bilar hela tiden. Jag sa att jag faktiskt inte vet det, men att man bara inte gör det nu helt enkelt. Nu ska man istället springa efter dem, eller spänna fast dem i vagnen.. Och efter det så gick vi ut och gick på stan en tur, och Annie gick bredvid mig och höll mig i handen, det gick jätte bra, MEN hon försökte smita en gång, dock var jag ju snabb att ta henne, och vi var på torget då så det var inga bilar nära, men, då tänkte jag på vad mamma sa om selar. När vår generation var små så använde tydligen nästan alla det. Och varför inte? Det är väl bättre än att barnet som man håller i handen helt plötsligt drar sig ur ens grepp, och springer till det som för stunden lockat hans eller hennes intresse!

Hellre en sele runt barnet, än en tur till akuten med ambulans!

Men, såklart kommer ingen använda dessa, ej heller jag, för idag är det tabu att använda dem.

Liksom hagar... Vi fick låna en hage när Annie var runt 8 månader just därför att Andreas  mycket sällan var hemma, och om jag var tvungen att hämta eller fixa något i källaren eller på övervåningen, så kunde jag sätta henne där bland hennes leksaker den korta stunden! Hellre det än att hon skulle stoppa nåt farligt hon finner i källaren i munnen. För hur mycket man än önskar att man hade det, så har man inte ögon i nacken!

Och jag kan ärligt säga att hon hade mer roligt i hagen, än att sitta på ett kallt smutsigt golv i källaren den korta stund jag var där nere. 

Mest var det för att jag har svårt att bära henne upp och ner för trapporna, och då var detta ett bra alternativ! Dem flesta tyckte det var jätte bra! Men såklart var det inte alla som tyckte det, men det är ju deras problem, inte vårt!

Och vi/jag använde bara hagen under den perioden då jag hade som mest ont och inte orkade bära henne ner till källaren eller till övervåningen, för hade jag gjort det är risken stor att jag hade tappat henne av smärtan i armarna och det hade varit mycket värre än att hon satt trygg i sin hage dem FÅ minuterna! Och jag satte jag alltid på babymonitorn så jag hörde henne. Blev det tyst så gick jag bara upp och kollade så allt stod rätt till, men då bara för att finna att allt var precis i sin ordning, hon hade bara funnit en leksak som var mycket intressant för tillfället =)!

Men som sagt, i hagen var hon säker, det hade hon inte varit bland alla farliga redskap och saker att stoppa i munnen som vi har i källaren!

Och säkerheten går enligt min mening ALLTID först!

Nu behövs den ju inte längre, utan fungerar istället bra som grind för ytterdörren när man vill få in lite frisk luft i huset utan att Annie ska smita ut genom dörren ;)!

Men, så gjorde vi, och även om inte ni skulle göra så, så säljer hagarna fortfarande mycket bra, så det är tydligen fler än vi som använder detta alternativ, och det är ett bra alternativ när man, som jag, har svårt att bära barnet upp och ner för trapporna =)! 

Förr i tiden satt dem stackars barnen i hagarna ofta från morgon till kväll, och det är ju lite väl extremt... Men vet ni vad... Det blev folk av dem också tillslut. (Även om jag aldrig skulle ha hjärta till att göra så)! 

Så den korta stund jag använde hagen när annie var liten tycker inte jag är något att bråka om!

Fast alla har vi olika åsikter, men ibland får man kanske finna lite ödmjukhet och tänka att det nog finns en bra förklaring till varför den eller den föräldern gör som den gör. Vi är alla olika, och vi kommer alla från olika familjer med olika traditioner, och det är väl tur, annars skulle allt livet vara bra tråkigt! 

En del tar 10 minuters paus med en kopp kaffe, själv tycker jag om att kika in 5-10 minuter på FB just för att man måste få prata lite med andra människor när man, som jag, går hemma hela dagarna. Förr gjorde man detta via telefonen, nu använder man internet, men det är ingen som helst skillnad! Internet är den nya telefonen!

Och vi människor behöver ett socialt liv för att må bra! Vare sig man får det från internet eller telefonen!

Och Annie...? Ja, hon har absolut inget emot att leka 10 minuter på egen hand medans mamma tar en paus från lekandet och från hushållet ;)! Barn måste lära sig att leka lite själva ibland, annars blir dem aldrig självständiga individer! Och vi som föräldrar behöver dem där minuternas paus för att samla tankarna på det sätt man själv önskar! Speciellt om man kämpar med konstant smärta varje dag som jag gör, då är 10 minuters vila i sin ordning tycker jag ;)!

Herregud, föräldrar UTAN smärta tar pauser, och det ska man göra! För annars blir man ingen rolig förälder till sitt barn!

Nej, jag tycker det får vara slut med alla dessa fördomar om vad den eller den föräldern gör eller inte gör, för så länge man inte gör illa barnet på något vis, så ska väl egentligen inte andra lägga sig i?

Den enda gången man har all rätt att lägga sig i, är när man VET att ett barn far illa. Då skulle jag inte tveka att rycka in direkt, för det finns inget värre än när oskyldiga barn blir psykiskt eller fysiskt misshandlade av den person dem ser upp till allra mest...

Det är AVSKYVÄRT!

Men när det gäller dem andra dilemman som man som förälder kan stöta på under barnets uppväxt, så tycker jag att man gör som man själv vill, och inte bryr sig om vad andra tycker och tänker, det är DITT barn och du gör som du vill!!

Jag lägger i alla fall min energi på Annie, och sen vad mamman eller pappan i kassan bredvid gör, det rör inte mig!  Jag har nog med mitt eget barn, andras barn orkar jag verkligen inte engagera mig i, eller deras föräldrar för den delen!

 För dem föräldrarna har säkert en anledning till varför dem använder den där hagen, eller den där selen, eller ger barnet den där lilla chokladbiten...

Och vad vet egentligen Jag eller DU om den anledningen...... ;)?

//Kajsa

Vänteläge...

Väntar... Väntar... Väntar...

Det känns som hela mitt liv går i slowmotion nu och att jag bara går och väntar på besked....

...Besked från läkaren, besked om behandling, besked om vart jag ska om proverna visar vad dem tror.. Besked om jag kommer bli frisk en gång för alla nu, eller om svaren kommer skicka mig två steg bakåt igen tills nästa diagnos som läkarna kommer med. Men som tur är har jag träffat en underbar läkare på Vårdcentralen nu, och han är tvärtemot dem andra läkarna. Han tycker snarare att mitt "fall" är riktigt intressant, och han förstod mycket väl hur dåligt jag mått med hjärtklappningar och ett hjärta som slår så hårt ibland att jag tror det ska hoppa ur bröstet på mig, bara av att vända mig i sängen.

Jag har blivit så handikappad av detta och av smärtan i armar, ben och rygg att jag inte orkar göra det jag vill. Förr älskade jag att dansa, så det är det första jag kommer ta upp igen om jag blir frisk. Men just nu gör det ont bara av att lyfta en arm eller ett ben, och hjärtat och dem andra konstiga problemen jag har, så som blåmärken och magsmärtor är bara toppen på isberget. Men... Finner dem äntligen felet nu så kanske jag kan bli frisk =)!Och det är inget jag hellre önskar mer =DD!! Tänk att kunna dansa igen =)! Eller att få damma av cykeln, och cykla runt stömne utan att hela kroppen skriker av smärta och hjärtat slår i 140 =))! Tänk att kunna gå i skogen utan att oroa sig för hur långt man går, för man ska orka tillbaka också, tänk om...

Såna saker tar dem flesta människor för givna, men jag lovar er, att som sjuk så är det dem enkla sakerna man drömmer och fantiserar allra mest om! Så ni som inte är sjuka och inte har ont. TA VARA PÅ DET! För det kan komma en dag då ni, som jag inser att allt det som man förr gjorde, och som man älskade, bara är ett minne blott....

Men jag vet iaf vem jag var INNAN jag blev så här dålig, och jag vet vad jag KLARAR trots sjukdomen. Och som jag sagt tidigare, barnen ger oss styrkan att kämpa vidare, och tack vare Annie, ser jag ljusare på varje dag som jag vaknar till =)! Och även tack vare Andreas såklart, och min underbara familj =)! Utan er skulle jag inte bry mig om att gå upp varje morgon och kämpa mig igenom dagen från morgon till kväll.

Men.. Det kommer komma en dag då jag slipper se dagarna som en kamp, utan istället kan se dem som en enda stor möjlighet istället =)! Det gör jag ju nu med, men med vissa begränsningar dock =)! Men jag lever mitt stilla liv här med Annie & Andreas, mina två änglar, och jag gör så GOTT JAG KAN =)! Och jag är ärligt talat bara glad för varje dag som "han där uppe" låter mig få uppleva. För för mig har inte det alltid varit så självklart...

Men, det är en annan historia, och den orkar jag inte dra för er nu.
Nu ska jag snosa lite på min vackra och tungt sovande lilla flicka bredvid mig, och sen försvinner jag djupt in i drömmarnas värld, med ett stort leende på läpparna för den dag jag fått uppleva tillsammans med alla mina kära...!

Zzzz NattiNatti! Zzzzz

"I´m not just anybody, I´m somebody, and that´s IMPORTANT!"

Ja, jag är ju lite dålig på det här med att uppdatera bloggen, vilket ni som läser den redan vet, haha ;P!

Men så ibland när min lilla ängel sover så tar jag mig tid att uppdatera den.

På senaste tiden har jag funderat mycket på det här med att skaffa barn när man är sjuk. MÅÅÅÅNGA har delade meningar om detta ämne- så även jag själv ironiskt nog.

Jag vet att jag gjorde rätt val när jag 2008 bestämde mig tillsammans med min man andreas att skaffa barn trots att jag är sjuk. För enligt min mening är det väl så att man är TVÅ om att skaffa barn, det är ju därför det heter "föräldrAR" och det är väl kanske därför det behövs två personer för attt kunna skaffa ett barn..

Ja, jag vet, med dagens teknik kan man skaffa barn på egen hand, men egentligen inte om man tänker på det, En kvinna kan aldrig skaffa ett biologiskt barn utan en mans hjälp eller tvärtom, även om det är en indirekt hjälp.

Annie föddes den 22 juli 2009, och vet ni vad det bästa av allt är...? Tidigare hade jag inget att kämpa vidare för, jag hade ingen som fick mig att känna att jag var behövd, inte på det viset som Annie gör... Summering; HON ger mig min styrka och kämpaglöd! Det är ju för henne som jag tvingar upp mig ur sängen på morgonen när hela kroppen skriker av smärta, det är för henne som jag tar tag i dem där extra problemen som blir att vara mamma och sjuk. T.ex att ta sig ut till bilen med packning och ett barn på armen är inte bara, bara när man har ont och varje muskel gör jätte ont vid minsta lilla användande av dem.

Det finns INGET som säger att jag skulle bli en sämre mamma än andra mammor, OCH jag kan ge Annie något som inte friska mammor kan- nämligen MER TID! Och även om jag kanske inte kommer kunna vara med och träna fotboll med henne, eller åka slalom (iaf inte nu) m.m. så kommer jag alltid älska henne villkorslöst, kunna bli med henne på konserter, spela och sjunga med henne, OM hon väljer att gå i mina fotspår och alltid lyssna på henne e.tc e.tc! OCH jag vet vilken tur jag har som ens fick henne mot alla odds, så jag kommer alltid uppskatta den gåva jag fått, och jag kommer alltid älska henne och försöka förstå och respektera henne, även när det är svårt! Det är inte själviskt att vilja bli mamma när man är sjuk, däremot är det SJÄLVISKT att bli mamma om man vet att man är dödssjuk, det är ju en annan sak!

Här får ni mitt mirakel i bild:

Detta är väl ändå värt att kämpa för ;)! Livets mirakel, mitt underverk!